Jag är, och har alltid varit, av den åsikten att allt jag gjort i mitt liv och allt jag upplevt är byggstenar till den jag är idag. Varje händelse, må den vara positiv eller negativ har sin egen betydelse i skapandet av mig som individ. Att ha en sådan syn på livet lämnar ganska liten plats för ånger, vilket jag tror många känner är en befrielse. Givetvis finns det händelser jag hade velat skulle utspela sig på ett annat sätt och det är självklart att det finns saker jag kanske gjort eller sagt som jag till viss del ångrar.
De flesta skulle dock hålla med mig om att det finns ytterst lite nytta i att dvälla i det förgångna. (on a sidenote, borde inte ordet dvälla införas i svenskan? Jag tänker göra ett ställningstagande i detta och låta ordet stå kvar!) Hursom, jag har givetvis tagit in erfarenheterna, analyserat dem, dragit lärdom av dem och behåller dem för framtida situationer. Det betyder dock inte att jag ältar dåliga beslut om och om med önskan att jag skulle agerat annorlunda.
Vidare anser jag att det finns en tydlig skillnad på längtan och saknad. Jag har varit, eller är, ganska skonad från saknad. Jag kan se tillbaka på minnen med kärlek och värme men den intensiva känslan av saknad som får det att göra lite ont inom en uteblir till större del. Längtan låter jag dock uppta mer plats. Längtan är en drivande kraft, något som för dig framåt. En positiv känsla av något som komma skall. Ett klassiskt exempel i mitt liv är Göteborg. Jag saknar inte Göteborg, däremot kan jag känna en längtan efter att en vacker dag få återvända hit och åter igen få kalla denna sköna plats för mitt hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar